Gruppen med turister klev av bussen utanför de låga trähusen med vasstak i distriktet Nibutani på den japanska ön Hokkaido, den nordligaste av japans stora öar. De hade besökt ett kulturcenter för urbefolkningen ainu och skulle nu få en demonstration av det traditionella ainu-träsnideriet av en vördad mästare på området inuti en traditionellt uppförd byggnad.
Den gamle träsnidaren hade långt mörkt hår som skiftade i grått, uppsatt i en prydlig hästsvans som hängde ner på ryggen. Skägget och mustaschen var nästan helt gråa och han hade ett nät av rynkor kring ögonen. Han var klädd i en blå japansk kimono med slingrande mönster i vitt och han satt mitt i rummet på knä framför en enkel, låg arbetsbänk med en träbricka framför sig som han höll på att snida i med ett smalt stämjärn. Hans koncentration var total, han tittade inte ens upp när gruppen av tio besökare smög in och satte sig på utlagda kuddar på golvet framför hantverkaren. Tystnaden i rummet var vilsam. Ett fönster stod på glänt och släppte in fågelkvitter och lite trafikljud från landsvägen. Mannen karvade och karvade och turisterna tittade fascinerat på.
Träsnidaren hejdade sig plötsligt i sitt arbete, tittade upp på gruppen och vände sig till guiden och sa några ord på japanska.
– Han undrar om ni vill titta närmare och känna på brickan, översatte guiden, och tog emot trästycket som den gamle mannen räckte åt honom.
Guiden, som också satt på golvet på en kudde, räckte fram den halvfärdiga brickan mot turisten som satt närmast honom, en kvinna i 35-årsåldern helt klädd i svart med ett långt, blont hår hängande ner som två gardiner vid sidan av hennes bleka ansikte. Hon tittade vördnadsfullt på brickan och skulle precis ta emot den, men hejdade sig.
– Vänta lite, jag ska bara tvätta av mina händer, sa hon och plockade fram ett paket våtservetter ur sin väska.
Hon tog upp en servett och skickade vidare paketet till personen som satt intill henne. Noggrant rengjorde hon händerna, torkade dem torra på en sjal hon hade hängande runt halsen och tog sedan emot brickan ur guidens hand samtidigt som hon tittade på den åldrade träsnidaren och nickade långsamt till honom. Han stirrade förvånat på henne, men nickade tillbaka och sa några ord till guiden.
– Mästaren säger att han tackar för er artighet och att det värmer hans själ att du respekterar hans arbete, sa guiden till kvinnan.
Kvinnan nickade igen, och vände blicken mot brickan i sina händer. Hon strök försiktigt fingrarna över den skrovliga ytan, lät dem följa det snirkliga mönstret som mästaren hade skurit ut, satte fingertopparna på det utsökta fiskfjällsmönstret som han hade börjat fylla ut med mellan blomsterrankorna. Hon lyfte upp brickan och höll den några centimeter från sitt ansikte och andades in med näsan, doftade på träet. Sedan lämnade hon vördnadsfullt över brickan till personen som satt bredvid henne som också hade följt hennes exempel och tvättat av händerna. Faktum var att samtliga i gruppen utan ett ord hade gjort likadant, och väntade nu tyst på sin tur att få känna på träbrickan.
När kvinnan hade skickat trästycket vidare satt hon stilla med ansiktet en smula upphöjt och tittade rakt ut i luften. Stora tårar rullade ner längs hennes kinder och hon gjorde inget för att dölja dem eller torka bort dem. Gråten kom helt ljudlöst och få av personerna i rummet noterade den. Men den gamle hantverkaren som satt mitt emot kvinnan betraktade henne noga.
När visningen var över och gruppen reste sig för att lämna rummet sa den gamle några ord till guiden som vände sig till kvinnan.
– Mästaren undrar om han får byta några ord med dig?
Kvinnan såg undrande ut men nickade och vände sig mot den gamle mannen som klivit upp från sin arbetsbänk och kommit fram till henne. Guiden stod intill redo att översätta.
– Mästaren undrar varför du grät när du såg och kände på hans arbete? sa guiden.
– Jag blev väldigt rörd av hans verk, av hur han kunnat fånga mönstret så exakt i det hårda träet, sa kvinnan samtidigt som hon tittade in i träsnidarens mörka ögon.
Guiden översatte till japanska och mästaren sa ett kort svar utan att bryta ögonkontakten med kvinnan.
– Jag tackar för berömmet, men jag tror det var något mer du upplevde när du kände på träet, översatte guiden.
Kvinnan nickade sakta.
– Träets doft och känslan av det under mina fingrar fick mig att minnas min far. Han älskade att snickra. Han var ingen mästare som du, men han gjorde många vackra saker i trä under sitt liv. Han gick bort för ett år sedan.
Efter att guiden översatt tog träsnidaren kvinnans båda händer i sina och tryckte dem lätt och höll kvar dem i ett fast, varmt grepp.
– Jag beklagar sorgen.
Sedan lyfte han upp kvinnan händer mot sitt ansikte, vände upp hennes handflator och granskade dem snabbt.
– Jag ser att också du har arbetat med något som satt spår i dina händer. Arbetar du med trä och snickeri liksom din far?
Kvinnan log, tittade generat ner och skakade lite på huvudet.
– Jag har börjat snickra lite på fritiden. Jag bygger väldigt enkla möbler och annat praktiskt jag behöver. Lådor till plantering, hyllor och sådant. Men jag är total nybörjare, långt ifrån min fars nivå, för att inte tala om er. Jag är mer som ett barn som leker, som bygger saker av pinnar för att det är roligt, sa kvinnan.
Den gamle mannen framför henne log brett och alla hans rynkor kring ögonen djupnade.
– Min vän, att närma sig hantverket och arbetet som ett barn som leker är det allra bästa sättet att hitta fram till dess kärna. Det händer mig sällan nu för tiden, men på mina bästa dagar i verkstaden känner jag mig som ett barn som leker igen. Det är då jag skapar mina bästa verk.
Kvinnan log stort när hon hörde guidens översättning av vad mästaren just sagt och hennes ögon fylldes av tårar igen. Träsnidaren tryckte hennes händer en sista gång, släppte dem och satte sina handflator emot varandra framför bröstet och bugade djupt.
– Jag hoppas du fortsätter att känna dig som ett barn länge än, sa han och log varmt mot kvinnan. Sedan vände han sig om och vandrade sakta ut ur rummet genom bakdörren.
Kvinnan och guiden såg på varandra och började gå mot entrén och klev ut i det bländande solljuset på gårdsplanen där de andra turisterna stod och småpratade och fotograferade husen runt omkring.
– Det där var ovanligt. Jag har aldrig sett mästaren tala till en turist på det där sättet, sa guiden till kvinnan.
Hon såg på honom och log, fortfarande med tårar i ögonen.
– Tack för hjälpen, sa hon. Sedan gick hon bort till den stillastående bussen, klev på och satte sig på sin plats vid fönstret, lutade sig tillbaka och lät tårarna rinna en gång till.
