Cykeln slirar i det torra gruset som är täckt av ett tjockt lager av aska. Jag saktar ner farten för att inte trilla, men inte så mycket så att de två halvt ruttnade liken bakom mig hinner ikapp. Jag orkar inte göra slut på dem själv just idag så jag leder dem fram till barrikaden framför odlingsområdet där två Djupadalspappor står uppe på taket till en husbil från början av 2010 -talet. De håller i varsitt gevär och har munskydd och fleecetröjor ordentligt knäppta upp i halsen.
— Hallå, kan ni knäppa dem, tack! ropar jag, och papporna grymtar, tar tid på sig att ställa sig bredbent och sikta och efter tre, fyra missar segnar zombierna ner bakom mig och jag saktar in och stannar framför grindarna.
— Du kan inte hålla på och leda dem hit! hojtar en av papporna upprört.
— Sorry, säger jag ursäktande, rycker på axlarna, och leder cykeln in mellan grindarna som en pojke i 11-årsåldern just öppnat åt mig. Papporna kastar sura blickar på mig och muttrar sinsemellan. Pojken flinar.
— Ska du gå och prata med potatisen? säger han och fnissar.
— Jepp, säger jag och leder cykeln bort mellan odlingslotterna.
Den breda gräsgången är gulgrå i färgen. Torrt, dött gräs knastrar under fötterna och små grå askmoln virvlar upp för varje steg jag tar. De flesta lotterna är övergivna. Den bara jorden är sprucken och stenhård. De döda resterna av bärbuskar, grönkålsstockar och krumma små förtorkade plantor som inte längre går att identifiera ligger i högar där de lämnats. Men här och där grönskar det bakom staketen. Jag ser potatisblast, högresta jordärtskockor och massor av små tält av plast och fiberduk som skyddar några kämpande späda gröna blad från nedfallet av aska.
Ju grönare och frodigare en lott är, desto rikare är den som har den. Man betalar för vattnet. Något regn kan man inte räkna med. Jag går förbi en lott med en vacker, stor kupol byggd av trä och tålig byggplast. Där inunder växer ett hav av pioner som blommar i olika nyanser av vitt och rosa. En absurd lyx, men jag kan inte låta bli att gilla det. En ensam kvinna i 60-årsåldern sitter på en stol mitt inne i kupolen. Hon tittar inte upp när jag går förbi.
Det första jag gör när jag kommer fram till min lott är att ta min regnbågsfärgade dammvippa i plast och försiktigt sopa av askan från växtligheten. Potatisen ser okej ut, likaså rödbetsblasten och rädisorna. Jag kan nog skörda några idag. Under ett skevt tält av ihoptejpad plast ser kålen ut att vara på väg att ge upp. Bladen är bleka och sladdriga. Jag mumlar några uppmuntrande ord till dem samtidigt som jag tar fram en pet-flaska med grumligt vatten jag haft under jackan och häller lite vid varje planta. Vattnet samlade jag upp efter att barnen tvättat sig i det i söndags. Jag hoppas att de små tvålrester som kom med inte ska skada plantorna.
Jag lyfter på huvudet och kisar bort mot det enorma askmolnet som tornar upp sig på himlen i söder. Det är över ett år sedan som den okända, slumrande vulkanen några mil bort plötsligt fick ett utbrott och började spy ut sten och aska. Ungefär samtidigt kom de första fallen av infektion. Ingen vet riktigt vilket som hände först, eller om det hade något med varandra att göra. Sen gick det fort, väldigt fort.
Jag går bort till vattenkuren, betalar två polletter till den beväpnade mannen och fyller min vattenkanna. Efter att jag grävt upp ett stånd potatis och tre rädisor portionerar jag ut de dyrbara dropparna. Packar ihop och börjar leda cykeln mot barrikaderna igen. Kvinnan bland pionerna höjer handen i en tyst hälsning när jag går förbi kupolen. Jag vinkar tillbaka.
