”Det var bättre förr” är en sliten klyscha, men ibland är det faktiskt sant. Medielandskapet och arbetsförhållandena för frilansare som arbetar med text, bild, layout och andra medierelaterade arbetsuppgifter är i ständig förändring, ganska sällan till det bättre. Dock gynnar förändringarna i princip alltid de stora uppdragsgivarna. Trots att gigantiska medieförlag gör större och större vinster för varje år blir villkoren för deras frilansande medarbetare allt sämre.
För några år sedan kom avtalen där skribenter och fotografer tvingades att ganska brutalt avsäga sig stora delar av sin upphovsrätt för att få fortsätta sälja texter och bilder till förlagen. Detta för att förlagen utan problem (och utan ersättning) ska kunna återpublicera allt köpt material in absurdum, både i många olika tidningar och online. En annan vanlig åtgärd som förlagen satt i system på senare tid är att avskaffa kontrakt som styr återkommande samarbete med frilansare. Trots att du har uppdrag som omfattar flera dagar i veckan för en viss tidning, ansvarar för fasta avdelningar i tidningen, har en mejladress med tidningens namn och har tät kontakt med både redaktion och läsare förväntas du jobba helt ur hand i mun. Istället för att som tidigare ha ett avtal som kanske specificerade återkommande arbetsuppgifter och innehöll uppsägningstid av avtalet från båda håll (rimligt när det gäller mer ansvarstyngda redaktörs- eller layoutuppdrag) jobbar nu många genom att få sina uppdrag tilldelade sig ett efter ett, dag för dag, även om man arbetat på samma sätt, med samma uppdrag, kontinuerligt i flera år. Med andra ord: från ganska anställningslika förhållanden till att bli daglönare.
För att dryga ut den ofta osäkra inkomsten kan man som frilansande mediearbetare frestas att söka efter kompletterande uppdrag. På sajter som LinkedIn kan man hitta annonser från stora internationella företag som söker medarbetare på distans för enklare översättning och kontroll av innehåll i texter. ”Låter ju som något man skulle kunna göra lite vid sidan av med vänsterhanden”, kanske man tänker. Då kan man råka ut för företag som exempelvis ”tillhandahåller högkvalitativa data för att driva AI”. Det man får jobba med här är enkla, korta och repetitiva arbetsuppgifter som annonseras ut till en bred grupp av individer över hela världen genom en digital plattform. Här är det inte fråga om någon slags anställning, utan man arbetar som konsult utan avtal. Det är inte heller aktuellt med någon som helst kontroll av arbetsvillkor eller löner. Ersättningen för arbetet ligger ofta på några cent per mikrouppgift, och det är sällan man når upp till mer än några dollar i timmen. Den här typen av crowdwork, och de digitala arbetsplattformar som distribuerar jobben, har ökat femfaldigt under det senaste decenniet enligt ILO (International Labour Organisation).
Det är ett omfattande jobb att först ta sig igenom de många registreringsprocesserna för att bli en ”contractor” för ett AI-data-företag och slutligen få möjlighet att börja jobba. Arbetet går ut på att lära en AI att göra rätt. Exempelvis genom att få se en sökning någon skrivit in i en sökmotor, se den AI-genererade korrigerade versionen av den sökningen och sedan bedöma om denna var korrekt eller inte genom ett klick. Uppgiften tar några sekunder, sedan ställs man inför nästa snarlika sökning. Arbetet är vansinnigt enformigt, men samtidigt aldrig så ”lätt” att man kan luta sig tillbaka och bara klicka. För att göra rätt krävs att man koncentrerar sig konstant. Doomscrolling-känslan infinner sig snabbt, med den skillnaden att man inte kan slita sig från skärmen och gå och göra något annat, så där som man gör efter en för lång session med sociala medier. Här behöver man fortsätta det dystopiska maratonklickandet timme efter timme om det ska vara värt något överhuvudtaget.
Det är lätt att lura sig när man ger sig in i den digitala gigjobbskarusellen. Man tror att man själv ska vara snabbare än alla andra och därmed tjäna rimligt på det underbetalda jobbet. Men man är inte snabbare. Tvärt om blir det lätt att man lägger timmar på ”training” innan man blir godkänd för att börja klickjobba på riktigt, timmar som man inte får betalt för. Flexibiliteten som företagen använder som argument för att sälja in att man ska jobba för dem betyder också att det inte alltid finns arbete att göra, men när det väl finns måste man kasta sig över det innan någon annan contractor har tagit alla uppgifter. Man kan bli diskvalificerad från att jobba vidare om man inte jobbar tillräckligt många timmar när det väl finns jobb. Man kan också bli diskvalificerad från vissa arbetsuppgifter om man inte klickar tillräckligt ”rätt”.
Vissa av dessa företag har över en miljon contractors över hela världen, ändå är det lätt att känna sig fullständigt ensam i arbetet med att klicka för AI. Förvisso finns det en absurd komik i att utsättas för all denna data. Man börjar omedvetet söka mening och mönster i den. Är det bara en slump att en hel rad sökningar som man bedömer; ”fram och bak på munskydd”, ”billig parkering”, ”öppettider apoteket” och ”diy slime” är sökningar som man själv mycket väl skulle kunna göra eller faktiskt har gjort? Eller som när man lyssnar på hundratals inlästa, korta fraser för att skriva ner dem en efter en i en ruta och klicka på klar, då är det omöjligt att låta bli att fundera över om människan bakom rösten också är en gigarbetare, en slags kollega, vars namn eller ansikte man aldrig kommer få veta eller se.
Man kan få en känsla av att det faktiskt finns riktiga människor som jobbar med samma gigjobb som en själv när man exempelvis misslyckas med att få igång en buggig kinesisk app som behövs i arbetet och börjar läsa recensionerna av denna app på Google Play. Här blir de plötsligt levande, de andra gigjobbarna, som liksom en själv bara vill få en kass app att fungera för att man ska kunna klicka hem några dollar. Samma mening upprepas om och om igen i recensionerna: ”Please fix this so I can get back to work.”
